Sedan var det dags för högstadiet, alla tjejer började läsa tidningar som 'cosmopolitan', 'frida' and what not...då begick jag revolt helt och bestämde mig för att vända mig helt bort ifrån deras så som jag såg det då 'barbie värld'
Jag blev någon som inte var jag, men början på att bli jag, men just för att jag var så annorlunda...fann jag mig återigen utanför...och det var här det verkligen började stupa utför.
Jag var överviktig...det var ingen hemlighet...och jag mådde dåligt över det, men jag åt för att jag var ledsen och var ledsen för att jag åt...inget blev bättre...då började jag självskada.
Jag gick helt enkelt ner i ett hemskt beroende som skulle kosta mig ganska mycket.
Jag skar aldrig för att jag ville få uppmärksamhet utan för att jag ville få bekreftelse på att jag var värd något...för någon!
För annars...vad skulle jag då göra på denna jord, tanken kom på tal många gånger i mitt huvud...om jag faktiskt skulle göra det men...uppenbarligen är jag fortfarande här idag.
I 9:an började vi alla komma underfund med vilka vi verkligen var och jag började dra mig ur det riktigt grova punkandet och hittade stilen EMO, vid detta laget hade jag gått på BUP i över ett år och fått samtalsterapi, jag hittade tillbaka in i klassen och livet såg ut att bli mycket bättre, det var även under 9:an som mitt intresse för kroppsmodifiering växte fram och jag insåg att jag verkligen ÄLSKADE piercingar och tatueringar.
Hur underbart jag fann det att uttrycka mig med hårfärg etc.
Jag hade även då börjat banta, för jag behövde gå ner i vikt, så enkelt var det.
Under 9:an förlorade jag ganska många vänner utan att jag riktigt visste om det förrens 9:an var över.
Några av dem stod jag väldigt nära men så som jag tänker så var de inte menade i mitt liv, tyvärr gjorde en speciell händelse där en av de vänner jag trodde var en av mina bästa sa att jag borde åka in på mentalsjukhus (han menade det) att min ångest blev värre.
Jag var otroligt rädd att vara jobbig, kläningig, kräva för mycket av folk, att de skulle vara sociala med mig, prata med mig, veta att jag fanns där.
Fram tills höstlovet i 1:an gick jag på IB...återigen gick det utför med denna gången inte på grund av personer.
Jag belv så stressad av programmet att jag fick otroligt mycket och stark migrän och även för att dämpa stressen började jag skära mig igen.
Denna gången såg jag till att ingen visste det. Då jag åkte tåg varje dag, även när jag var sjuk och fick lämna skolan gjorde det att jag ofta var illamående, när jag väntade på tåget med spränghuvudvärk längtade jag så mycket att det låter sjukligt att prata om det, att kräkas.
Min panikångest och min prestationsångest blev värre jag grät mig själv till sömns oräknerliga gånger för att jag kände att jag aldrig skulle klara 3 år utav den stressen, jag stod på kanten med mig själv och var beredd att ge upp, självklart berättade jag inte det för någon...det hade ju varit idiotiskt...men just då...innan ljuset kom som en bil genom natten var jag beredd att ge upp...att släcka lampan, att säga godnatt.
Sedan kom estet!
Samma vecka jag bara gick med tankarna att ge upp hälsade jag på en ny linje, i Kalmar på Jenny Nyströmskolan...estet teater, med ES12C.
Denna klass...denna underbara klass blev min räddare i nöden.
Tack vare att jag bytte klass kan jag skriva detta inlägget, berätta om min resa och om allt som hänt. För en gångs skull kände jag mig inte som ett freak, som ett djur på cirkus. Jag vågade vara mig själv, jag mötte människor som jag blev så nära som jag aldrig kunnat drömma.
Sara, Alexandra, Annie och Alle.
Tack vare att jag började på Jenny skaffade jag EC (som jag lagt ner nu) och via det träffade jag mitt ex, som nu är en av de närmaste vänner jag har, en kille jag är oerhört tacksam att jag är vän med.
Dock hänger mycket kvar, ifrån början av det ni läste, jag tror inte att människorna på Lindö, 7-8-9 åringar trodde att en 16-åring skulle bli så ärrad som jag är idag men det är tack vare vad de skrek efter mig i korridorerna, att de sköt pappersbollar på mig, att de skrattade bakom ryggen på mig som jag inte vågar gå med linne ute på stan, som jag är rädd för att jag inte kommer bli älskad och som jag ständigt är rädd för att jag är jobbig.
På grund av att de mosade min självkänsla ledde det mig in i självskadeberoende och psykisk ohälsa.
Men tack vare all underbara människor i mitt liv är jag på bättringsvägen, jag vågar lita på folk, min ångest blir bättre.
Jag har denna underbara flicka
som jag kan ringa när som. Jag har vänner runt om mig som jag pratar med varje dag, och tack vare dem såg jag mig idag i spegeln och sa 'damn I'm sexy'
Detta är jag.
och jag skulle inte för en sekund ändra på det.
Samsam åter i sin lya
