Hur underbart jag fann det att uttrycka mig med hårfärg etc. 
Jag hade även då börjat banta, för jag behövde gå ner i vikt, så enkelt var det. 

 

Under 9:an förlorade jag ganska många vänner utan att jag riktigt visste om det förrens 9:an var över. 
Några av dem stod jag väldigt nära men så som jag tänker så var de inte menade i mitt liv, tyvärr gjorde en speciell händelse där en av de vänner jag trodde var en av mina bästa sa att jag borde åka in på mentalsjukhus (han menade det) att min ångest blev värre. 
Jag var otroligt rädd att vara jobbig, kläningig, kräva för mycket av folk, att de skulle vara sociala med mig, prata med mig, veta att jag fanns där. 

Fram tills höstlovet i 1:an gick jag på IB...återigen gick det utför med denna gången inte på grund av personer. 
Jag belv så stressad av programmet att jag fick otroligt mycket och stark migrän och även för att dämpa stressen började jag skära mig igen. 
Denna gången såg jag till att ingen visste det. Då jag åkte tåg varje dag, även när jag var sjuk och fick lämna skolan gjorde det att jag ofta var illamående, när jag väntade på tåget med spränghuvudvärk längtade jag så mycket att det låter sjukligt att prata om det, att kräkas. 
Min panikångest och min prestationsångest blev värre jag grät mig själv till sömns oräknerliga gånger för att jag kände att jag aldrig skulle klara 3 år utav den stressen, jag stod på kanten med mig själv och var beredd att ge upp, självklart berättade jag inte det för någon...det hade ju varit idiotiskt...men just då...innan ljuset kom som en bil genom natten var jag beredd att ge upp...att släcka lampan, att säga godnatt. 

Sedan kom estet!