Har ni ibland den känslan? 
Av att inte hitta orden till vad ni känner, att inte veta varför det känns som det känns? Att stå helt tyst innuti och ändå skrika tyst så att det känns som att lungorna ska brista.
Orden känns gamla, utdragna, uttjatade. Inge värdefulla, trots att det är allt mina tankar kretsar kring. Fast det såklart, just nu känns det som att tankarna är överallt. En tanke här och en där. 
Det blir ett slags tankemässigt kaos. Vissa tankar är fokuserade, andra virrar runt, andra håller mig vaken om nätterna. 
En liten fundeare.