Har ni också sådana stunder? 
När allt bara är kaos, när inget går att fokusera på? 
Jag har det, jag har stunder då mitt hjärta börjar banka så febrilt att jag tror jag ska svimma, då luften i rummet jag sitter i känns som den tar slut för vare andetag jag tar, sådana stunder kan komma när som under en dag, när jag sitter på rummet och skriver en låt eller spelar musik, när jag pluggar, när jag är i skolan eller hos en kompis. 

Det är som om någon öppnade varenda port till varenda känsla, tanke och ide bara flyger, det blir helt snurrigt och det känns verkligen som att jag ska börja svimma. 
En kompis jag har sa att jag kanske borde prata med någon om det men varför? 
Hur kan de hjälpa mig? 
Jag är ganska van vid det, har aldrig riktigt berättat om det, ja förutom för henne men jag känner att jag är så vad vid det nu att jag kan hantera det (!?) 

Och för er som inte förstår vad jag menar...
Tänk er att verkligheter blir för mycket, det blir som en kvävande känsla som bara sköljer över er.

I stunder som dessa behöver jag mina superhjältar, de hjälper mig stå kvar med fötterna på jorden. 
Jag kan stänga av allt runt om mig och bara vara, som i ett vakum av ingenting, 
som att släcka alla lampor tills batteriet är laddat igen och man kan återgå till vad man än höll på med. 

Även ifall jag inte mår dåligt idag är det vid sådana tillfällen jag kan få sprättet i fingarna att vilja skada igen och därför säger jag att jag kallar på mina superhjältar, de har inga mantlar eller superkrafter...

De behöver ingen mantel för att rädda mig. 

Men varför skriver jag detta nu? 
Jag sitter inpluggad med stängd dörr och laddar om, just nu när jag är kvar I känslan jag har haft är det lätt att beskriva den, att förstå och analysera den. 
Jag vet inte vad det är, ifall bara jag har det eller vad men det är en del av mig.