jag vet inte varför jag blir gråtfärdig när jag pratar med någon jag inte vill prata med....det blir jättejobbigt, specielt när jag känner motsatsen till hat för den...

Sedan är det klart att någon annan ska ha fått precis vad den vill just när jag sitter på bristningsgränsen...jag är verkligen jätteglad för hennes skull men jag känner inte glädjen... -.-

Vilken tur att det är så lätt att ljuga över sms

Inte samma saga om igen...inte en gång till, det klarar jag inte...då släpper jag!

Jag lovar och svär dyrt och heligt ( fast minus heligt)  då släpper jag! Jag orkar inte en gång till, allt är ändå förlorat och mer stryk kan jag inte ta!

-.-

Kommentarer från er söta läsare.

Asså om du nu är så jävla "kär" gå och säg det till den personen du är kär i än att bara sitta hemma och deppa ner dej! Klart att dom aldrig fattar att du gillar dom om du inte säger något?? Och vafan sitter du och deppar åt om det inte är det? Små jävla skitsaker för fan.. Gör något ÅT DEM. Det är inte så jävla svårt... Och det jag menar med att göra något åt det är inte AD utan att ta tag i problemet. Det är liksom inte bara du som har det jobbigt?