Inte smärtan som bara blir värre och värre, inte alla tankar eller att behöva gå dit varje vecka.

Jag trodde jag var modig men idag bevisades motsatsen!

Jag gick ut från villan satte mig i parken på skälby och började storgråta...när min bror kom till mig och frågade hur det var svarade jag " jag vill dö"

Men vi gick därifrån...jag klarade inte mer, det var omöjligt.

Varför kunde det inte ha varit som alla andra gånger.

Kan ingen bygga mig en tidsmaskin så jag kan gå hem en timme tidigare ifrån CalCon...för det var där mitt helvete startade!